Poesi

Elsa Grave kom att ge ut arton diktsamlingar under loppet av fem decennier. Hela denna tid bearbetade hon tre olika problem.

Först handlar det om den omöjliga kärleken – hur ska man och kvinna kunna nå varandra? Sedan om moderskap – hon var ensamstående mor och kämpade med att skydda sina barn i en omöjlig värld. Längtan efter frihet och oberoende skar sig mot behovet av kärlek och mot barnens behov av henne. Därutöver var hon djupt engagerad i samtidens stora humanitära frågor så som krig och svält, förtryck och miljöförstöring.

Tre perioder

Det sägs att alla betydande författarskap kan indelas i tre perioder, vilket också gäller för Grave. Ursprungligen tillhörde hon fyrtiotalistgenerationen, den period då modernismen slog igenom i Sverige. Under åren i Stockholm umgicks hon med de blivande fyrtiotalistpoeterna, bland andra Karl Vennberg.

Den andra perioden inleds i Lund i slutet av 1940-talet. Nu har hon utvecklat sitt typiska skrivsätt med groteska djursymboler, realism och svart humor. Hon får ett genombrott hos kritik och publik med Bortförklaring (1948). Därefter vidtar en diskussion om dels kärlek, dels mammaproblem, som varar ända fram till Mödrar som vargar (1972).

Graves tredje period inleds med Avfall (1974). Härefter dominerar samhällsperspektivet, och hon förenklar sitt tonfall för att nå ut till en stor publik. Höjdpunkten i den tredje perioden är Slutförbannelser (1977). Här befinner vi oss efter atomkriget, och recensenterna jämförde med Harry Martinsons Aniara. Sataneller (1989) blev namnet på hennes sista diktsamling. Hela denna långa tid fick hon goda recensioner och vann flera litterära priser.

Svinborstnatt

Graves mest berömda dikt är nog "Svinborstnatt" i Bortförklaring (1948). Den beskriver en sugga idisslande i sommarnatten, överväldigande kroppslig och helt koncentrerad på sig själv. Stian vilar god och varm, mat finns i överflöd liksom närhet och rofylld vila, men här finns också äckel och förnedring:

Svinborstnatt och kvalmig lukt i stian,
suggan snarkar i sin dröm
dröm av dubbelhakor, galtabetar
surnad mjölk och här och där
ett brunt potatisskal,
...

I en intervju berättar Grave att hon skrev den här dikten då hon ammade sitt första barn. Dikten lovsjunger kroppen, maten, rummet, allt som finns nära, men detta innebär också likgiltighet inför den farliga världen utanför. Mamman blir till en slukande jättinna, som lägger sig på allt i omgivningen.

Lyrisk pionjär

Grave är en av nittonhundratalets viktiga svenska författare, en modernist från fyrtiotalet som stått sig till vår tid. Hon arbetade vidare med Sartres existentialistiska idéer, men tog dessutom intryck av surrealismen, den konstriktning som ville undersöka människans undermedvetna. Som kvinnlig lyriker tillhör Grave pionjärerna. Liksom andra kvinnliga fyrtiotalister jämfördes hon med Södergran – säkert menat som beröm men man har svårt att tänka sig mer olika poesi än dessa bådas.

Denna text är en förkortad version av Eva Liljas förord till Dikter av Elsa Grave som Norstedts ger ut i januari 2018.