Prosa

Elsa Graves skönlitterära prosaproduktion är till skillnad från lyriken och dramatiken mycket sparsmakad. Den omfattar endast romanerna Ariel (Bonniers, 1955), Luciafirarna (Norstedts, 1959) och Medan vi låg och sov (Norstedts, 1966).

Ett antal korta prosastycken finns också insprängda bland dikterna i det tidiga verket Den blåa himlen (Bonniers, 1949). Det genomgående temat är familjerelationer. Nämnas kan också En tid i Paradiset (Författarförlaget, 1981), självbiografiska anteckningar från åren 1955 och 1976 -77, samt FIB:s Lyrikklubbs årsbok 1956 som innehåller en beskrivning av barndomslandskapet vid kolgruvan i Nyvång. 

Ariel

Ariel är Elsa Graves första regelrätta roman. Under förarbetet hösten 1954 våndas Elsa Grave över sin text. Hon skriver i en av sina anteckningsböcker att ”det är kanske en alltför hänsynslös och o-allmängiltig bok”. Hon funderar kring att skrivande är så svårt, samtidigt som hon inte kunde nöja sig med hemmafrutillvaron.

Den snabbt men oregelbundet framflytande kronologin i Ariel blandas med existentiella ordlabyrinter kring temat frihet - att vara fri, en luftande, eller att tvingas bli en av alla jordbundna ”gnomer”. Som kvinna förvandlas man i det senare fallet till ett hushållsnära objekt, blir ”förskåpad” i ett äktenskap för att slippa frihetens ansvar. Det är denna frihet titeln Ariel syftar på, namnet på Shakespeares luftande i Stormen. Som helhet kan man säga att Ariel är ett intressant tidsdokument som till större delen speglar en speciell intellektuell miljö kring mitten av 1900-talet sedd ur ett kvinnligt perspektiv.

Recensionerna av Ariel duggar tätt våren 1955 och flera kritiker menar att det är en kvinnobok. Olof Lagercrantz säger i Dagens Nyheter att ”den manlige läsaren” har ”en känsla av att han för första gången fått en glimt av en kvinnovärld som inte är anständigt eller oanständigt tillrättalagd för att bedåra honom” och menar att det är ”skönt att Elsa Grave finns”.

Luciafirarna

Om Den blåa himlen och Ariel nästan helt utspelade sig i Elsa Graves sydsvenska närmiljö, så tilldrar sig Luciafirarna på en obestämd, sydländsk klippö som är ganska snarlik det Capri, där författaren med sina två döttrar vistades som stipendiat på San Michele senhösten 1955. Bland annat innehåller romanen ett antal elaka porträtt av andra konstnärer som gästar ön.

Recensenterna av Luciafirarna är i allmänhet glada över att Elsa Grave lyckats skriva något originellt om den populära turistön Capri, även om man sedan tidigare känner igen huvudpersonens slitningar mellan obundet konstnärskap och förslavande sexualitet.

Medan vi låg och sov

I Medan vi låg och sov har den inre kronologin vridits tillbaka till beredskapstiden strax efter andra världskrigets utbrott. Under den aprilnatt som inleder boken söker den stora familjen skydd nere i tvättkällaren, eftersom luftvärnseld, spårljus och flygplan börjat korsa himlen. Till sin komposition är denna sista roman fastare än de övriga och här tillämpas ett strikt, nästan aristoteliskt mönster med tid, rum och handling. Konflikten kan också reduceras till det klassiska valet mellan plikt och kärlek. Boken får ett blandat mottagande.

Denna text är en förkortad version av Kristina Hallinds förord till Dikter av Elsa Grave som Norstedts ger ut under hösten.