Varje minut var dyrbar när Lennart fick stroke

En måndagseftermiddag för sju år sedan förändrades livet för Lennart Rosander och hans familj. Lennart, då 52 år, fick en stroke.

– Jag förstod direkt vad det var som hände och att det var bråttom, säger hans fru Annica, som ringde efter ambulansen.

De minns den där högsommardagen 2004 tydligt. Lennart hade just kommit in från en promenad och stod i köket hemma i Skogstorp utanför Falkenberg och kokade eftermiddagskaffe. Annica skulle åka iväg till jobbet.

– Plötsligt hör jag att jag får en propp. Det piper i örat, jag känner ett tryck och sedan hör jag hur blodet släpper på igen, sssssshhhhh, beskriver Lennart.

Samtidigt märker han att han inte kan styra sin högerhand.

– Jag säger ”jag får en propp, jag är för ung för det här”, och så stapplar jag bort till köksbordet.

Annica ropar på sönerna Patrik och Joakim och ringer samtidigt 112.

Knappt 15 minuter senare är ambulansen på plats. Lennart kämpar för att hålla sig vid medvetande. Att bli utburen i ambulansen och se sönerna stå kvar på trappan var oerhört svårt. Lennarts röst stockar sig när han berättar:

– Jag tänkte: Ser jag dem igen?

Varje minut är viktig

Mindre än en timme efter att Annica larmat ambulansen var de framme på sjukhuset i Varberg. En rad undersökningar tog vid. Efter en stroke är varje minut viktig för att kunna begränsa skadorna med blodförtunnande behandling, så kallad trombolys.

Efter fem dagar på sjukhuset fick Lennart komma hem. Då hade förlamningen i högra sidan av kroppen gått tillbaka med 75 procent.

– Jag var fortfarande i chock, men glad att jag levde och kunde stå på benen.

Lennart, som två veckor tidigare hade vandrat i fjällen, orkade nu bara gå runt huset. Huvudet värkte och han var väldigt, väldigt trött.

– Jag hade förlorat koordinationsförmågan och simultankapaciteten. Jag som tränat judo i 40 år tappade och välte saker.

Måste hitta nya sätt

Livet har på många sätt blivit annorlunda sedan dess. Sjukdomen har gjort att Lennart har svårt att fokusera, är lättstörd och blir stressad i miljöer med mycket ljud.

– En stroke påverkar hela familjen. Vi har alltid rest mycket, men nu blev vi tvungna att hitta andra sätt att göra det på, säger Annica.

Lennart har kämpat envist med rehabiliteringen. Ett halvår efter stroken började han cykla till Klitterbadet för att simma. Idag ser han helt frisk ut, men de dolda handikappen finns kvar.

– Fysiska funktionshinder är så påtagliga, men hur gör jag för att träna upp simultanförmågan? Det är det ingen som pratar om. Min hjärna fungerar inte som tidigare. Jag blir väldigt trött av att tänka och jag kan inte jobba. Det är tufft.

Lennart måste hela tiden arbeta med sin rehabilitering och komma på nya sätt att göra saker på. Ingenting är som det var förut – men det är bra ändå.

– Vi har haft tur. Vi har ett bra liv idag. Det gäller att lära sig att hantera sin nya livssituation. Jag har inte låtit Lennart lägga sig ner och tycka synd om sig själv, säger Annica.