Direkt till innehållet

Opphämta

Opphämta är den teknik inom vävning som är utmärkande för Halland och halländska allmogetextilier. Men den finns spridd såväl i Sverige som i övriga världen. För att väva opphämta, använder man samma utrustning som vid damastvävning, det vill säga antingen skälblad eller dragrustning.

Det finns arkeologiska fynd från Birka och från det koptiska Egypten som räknas in som opphämtateknik. I Halland har opphämtan varit vanlig på bland annat täcken, på vissa dräktdelar och på hängkläden, drättar och lister.

Opphämtaväv med ljus botten och mönster i blått och rosa (rött), rutebra'.
Opphämtaväv, rutebra’.

Opphämta i Bexellska stugan

Hallands Kulturhistoriska museum förvaltar Bexellska stugan som finns i centrala Varberg. Vid visningar öppnas stugan upp och idag hänger där ett urblekt hängkläde där mönsterbårderna endast svagt går att urskilja. För att visningarna ska förmedla hur praktfullt det en gång var, när stugan ”var dragen” (textilierna hängdes upp), vill föremålsansvarig  antikvarie Kristina Brixson låta tillverka rekonstruktioner av originaltextilierna. Dokumentation av hur uppteckning av mönster går till, vilka tekniska lösningar som skulle vara behjälpliga och vävning både med skälblad och i damastutrustning undersöktes.

Interiör från Bollaltebygget med opphämtaväv och bonadsmålningar längs väggen.
Bollaltebygget.

I södra Halland är opphämta vanligt förekommande på hängkläden – upp till 14 meter långa, smala och rikt mönstrade textilier som använts för att pryda väggarna till högtid, anpassade till dåtidens hustyp, högloftsstugan eller den sydgötiska hustypen. Opphämtaväven monterades över den väggfasta bänken i stugan, upphängd längs med takfallet, och den hör nära och intimt ihop med bonadsmålningarna.

Opphämta som teknik

En opphämtaväv är en tuskaftsväv där flotterande mönsterinslag skyttlas eller plockas in mellan varje, eller vartannat, botteninslag. Mönstren byggs upp av så kallade stygn, den minsta enhet som mönstret kan bestå av. Uppritat på papper ser de ut som starkt uppförstorade pixlar – små kvadrater som i väven består av ett visst antal varptrådar och ett visst antal inslag.

I de halländska hängklädesvävarna består stygnen ofta av fyra varptrådar och så många mönsterinslag (och botteninslag) att stygnen blir kvadratiska.

Namnet ”opphämta” syftar på metoden som används när man väver opphämta med skälblad. Med denna metod ”hämtas” stygnen upp på ett plockspröt som sedan byts ut mot ett bredare skälblad. Mönsterskälet bildas på så vis genom att skälbladet ställs på högkant när mönsterinslaget skyttlas in, och läggs ner när tuskaftsinslaget ska skyttlas in. Opphämta med skälblad tar ganska lång tid att väva, men ger en stor frihet i mönstringen av väven. De opphämtavävda hängklädena vävdes på det här viset.

Det går också att väva opphämta i dragrustning, eller att solva in mönster i opphämta. Dessa metoder ger ett annat uttryck på väven och ger inte lika stor variation som den plockade opphämtan.

Material som används

De äldre hängklädena vävdes i lin, de senare i bomull och lin. Som nybörjare kan det vara bra att välja en kvalitet helt i bomull till bottenväven. Experimentera med olika material i mönsterinslagen – vanligt var lin i de blåa och bomull i de röda mönsterinslagen, men även blått yllegarn förekommer.

Opphämtastygn i förstoring.
Opphämtastygn i förstoring.

Opphämta består av en tuskaftsbotten med löst flotterande mönsterinslag som slås in mellan vartannat botteninslag. Varpen stygnsolvas för att underlätta plockningen av mönstret.

Mönstret byggs upp av stygn som på hängklädena ofta är 4 varptrådar breda, och så många mönsterinslag höga att de bildar en kvadratisk ruta. Varje ruta på mönstret representerar ett stygn i väven.

Opphämta vävs ofta med avigsidan upp, vilket underlättar när flera färger ska plockas in i samma mönsterskäl, som de gula rutorna i mittenmönstret i exemplet här.

Schematisk bild med rutmönster för opphämta. med mönster i blått, rött och gult.
HM2228.

Väv så här

Mönstret ”hämtas upp” med ett plockspröt (ta mönstertramporna till hjälp för att se stygnen) och ett skälblad sätts in i mönsterskälet, bakom solven. Slå in ett mönsterinslag i mönsterskälet, trampa sedan om till ett tuskaftsskäl och slå in ett botteninslag. Upprepa tills stygnen har önskad höjd. Sedan måste skälbladet tas ut och nästa mönsterinslag plockas upp.

Det finns olika sätt att ”spara” de upplockade stygnen så att de inte behöver plockas upp så många gånger. Läs mer i Lillemor Johanssons bok ”Opphämta och Damast – med skälblad eller dragvävstol”.

Mönster att inspireras av

Här finns en samling av nedtecknade opphämtamönster, hämtade från hängkläden runtom i Halland. De är tänkta som inspiration för dig som redan väver, eller vill väva opphämta, men de är också användbara för broderi, stickning, mosaikarbeten och mycket annat.

Hängklädena var anpassade för det speciella rum som högloftsstugan utgjorde. Mönstringen är symmetrisk på flera sätt, och har en uttänkt mittpunkt där det mest utarbetade mönstret var utformat och som traditionellt placerades över rummets hörnskåp. Från det unika mittmönstret spegelvänds grupperna av mönster ut mot textilens ändar.

Varje grupp – eller mönsterbra’ – spegelvänds också i sig självt. Det innebär att varje mönsterbra’ består av en individuell mönsterbård som omges av två – eller tre – tjänare som spegelvänds på vardera sidan av mitten.

Denna struktur gör att ett hängkläde med 10 meters längd kan innehålla sju olika mönsterbra’n som spegelvänds efter halva längden.

De nedtecknade mönstren som du kan ladda ner här är dels mönster från ett och samma hängkläde, så att du som vill kan väva upp ditt eget, dels olika varianter på några vanligt förekommande mönsterformer som är hämtade från olika hängkläden. Mönstren finns både illustrerade så som de varit vävda på det aktuella hängklädet, med hoppor och oregelbundenheter nedtecknade, och i rapportform om du vill rapportera dem själv.

De äldre textilierna, vars mönster Emma Gerdien tecknat ner, finns på Hallands Konstmuseum och hos privatpersoner.

Mönsterark

Väv opphämtabårder från Halland – vävsedel med kvalitetsförslag. Detta mönsterbra’ är ett mittenmönster hämtat från ett hängkläde som finns bevarat på Hallands Konstmuseum, materialnummer HM 2228.

Avslutningar

Opphämtavävda hängkläden kan vara bara fållade i ändarna, men ofta har de vackra avslutningar gjorda i spetstekniker eller vanlig flätad/knuten frans. En ofta förekommande variant är konstfullt treflätade fransar i olika mönster.

Flätad frans på opphämtaväv.

På lister (smalare, ibland opphämtavävda, textilier som fästes på ryggåsstugans bjälkar och på hyllkanter) är ibland separat flätade fransar eller filétspets fästa. En folklig benämning på det senare kallas för ”knutet och trätt”. Bottentekniken är den samma som för knutna fisknät och bildar ett rutnät som sedan broderas genom trädningar.

De flätade spetsarna görs i treflätning i Halland, till skillnad från nordligare delar av Sverige där liknande flätningar görs i fyrflätning. Treflätningen förekom under medeltiden som ett sätt att tillverka spets i Italien, men är som teknik förmodligen mycket äldre än så. Treflätningen skiljer sig tekniskt från fyrflätningen som har mer gemensamt med knypplingen.

Ibland förekommer det att en treflätad botten träs med broderier – en kombination av de båda teknikerna.

Film med treflätning

Ally Svensson, från Sankt Olof på Österlen lär ut treflätning. Se filmen när Ally visar hur treflätning går till på YouTube.

Filmen är gjord av Emma Gerdien och producerad som ett samarbete mellan Hantverkslaboratoriet, Göteborgs universitet, Nämnden för hemslöjdsfrågor, Örebro länsmuseum och Region Halland.

Vävprojekt om opphämta genom Kultur i Halland – Slöjd

För att utveckla intresset för opphämta som teknik, startade Kultur i Halland – Slöjd ett projekt 2011. Uppstart skedde med Anna Holmström, intendent på Hallands Konstmuseum och Anneli Palmsköld, som genom Nordiska museets forskarskola skrivit en avhandling; ”Textila tolkningar. Om hängkläden, drättar, lister och takdukar”.

Fem yngre kvinnor med vävutbildningar från olika skolor i landet, Hillevi Svensson, Helen Carlsson, Emma Prins, Catrin Gunnarsson och Emma Gerdien, fördjupade sig i vävtekniken tillsammans med vävlärare Lillemor Johansson i Glimåkra. Gruppen provade också på avslutningen med trefläta med Ally Svensson, Sankt Olof.

Formgivaren Anna Kraitz kopplades på i ett andra skede och såväl läraren Marie Ekstedt Bjersing som studerande på Sätergläntan respektive HDK hakade på med sina examensarbeten. Vi fick också en praktikant från Sätergläntan just på grund av vårt pågående arbete med opphämta, Ikumi Otaki. På VÄV2014 i Umeå visades resultatet för allmänheten i en monter formgiven av Anna Kraitz.

Emma Gerdien projektanställdes våren 2014 och handledde några grupper på vävstugor i Halland i vävtekniken samt dokumenterade de mönster som finns att ladda ner här på sidan. Emma gjorde också filmen om Ally Svensson, fransfläterskan. En av de japanska studerande på Sätergläntan, Karen Sato, gick vidare från examensarbete till gesällbrev med täcke nummer två i opphämta.

För omfattande insats för vävning och opphämta 2014 fick Kultur i Halland – Slöjd utmärkelse av Charlotte Weibull-stiftelsen.

 

Senast ändrad: