Regelverk och grundläggande vaccinologi

Reglering av vaccinationsprogram

Sedan den 1 januari 2013 är det inte Socialstyrelsen utan regeringen som fattar beslut om vilka sjukdomar som omfattas av nationella vaccinationsprogram. Programmen utgörs dels av allmänna vaccinationsprogram och dels av riktade vaccinationsprogram för barn och vuxna i riskgrupper. Programmen ska genomföras av landsting och kommuner, vilka också ska svara för kostnaden. De vaccinationer som ingår ska erbjudas den enskilde kostnadsfritt.

En ny lag om register för nationella vaccinationsprogram där vårdgivarna ska registrera alla vaccinationer som ges inom ramen för det nationella vaccinationsprogrammet trädde i kraft den 1 januari 2013. Läs mer om Nationella vaccinregistret

Ordinationsrätt

Läkare är behöriga att ordinera och förskriva alla läkemedel för vaccination. En sjuksköterska har rätt att självständigt ordinera vacciner enligt några namngivna vaccinationsprogram (se 3 kap 10 § SOSFS 2000:1) om han eller hon uppfyller vissa kompetenskrav. I princip avses de sjuksköterskor som genomgått specialistutbildning till distriktssköterska eller inom hälso- och sjukvård för barn- och ungdom.

Rapport om biverkningar

All hälso-och sjukvårdspersonal är skyldig att rapportera misstankar om vaccinbiverkningar till Läkemedelsverket (LMV). Även privatpersoner kan anmäla en misstänkt biverkan direkt till LMV. Rapporteringen kan antingen göras via en e-tjänst på myndighetens webbplats eller via en blankett som laddas ner på webbplatsen och sedan skickas in. Länk till LMV:s rapportering

Några vaccinbegrepp

Vacciner kan delas in i två huvudgrupper efter sin verkningsmekanism:

  1. Levande vacciner består av virus eller bakterier som försvagats och mist sin sjukdomsframkallande förmåga. Exempel är MPR, BCG, varicellae, gula febern, oralt polio, oralt tyfoidvaccin. Levande vacciner behöver ingen tillsats av adjuvans, utan stimulerar till en immunrespons som liknar den vid naturlig infektion med god antikroppsbildning och cellulär immunitet. Eventuella reaktioner och en mild sjukdomsbild ses ibland efter sjukdomens inkubationstid, t.ex. kan en del barn få mässlingslika utslag någon vecka efter vaccination (aldrig smittsamt). Levande vacciner ska inte ges till personer med nedsatt immunförsvar då de kan ge upphov till allvarlig sjukdom.
  2. Avdödade, inaktiverade vacciner innehåller hela eller delar av ett smittämne som avdödats. Exempel är difteri, stelkramp, kikhosta, polio, Hib, pneumokocker och hepatit B. Vid tillförsel av dessa vacciner sker ingen förökning av smittämnet i kroppen. Vaccinet tillsätts som regel ett adjuvans (oftast aluminiumföreningar) för att stimulera immunsystemet. Avdödade vacciner kräver upprepade doser för ett långvarigt och gott skydd.  Eventuella biverkningar kommer oftast inom 1-2 dygn.

Grundvaccination innebär en eller flera doser som ger ett primärt svar, men med sämre minnesfunktion. För att åstadkomma ett gott och långvarigt skydd behövs påfyllnadsdoser (booster) som ger god minnesfunktion.

Exempel: I barnvaccinationsprogrammet ges DTP-Polio-Hib-vaccin vid 3 och 5 månaders ålder som grundvaccination. En första booster ges vid 12 månaders ålder – se bild.

Grafik: immunsvar vid vaccination