Alexandra Källström är psykiatrisjuksköterska på ätstörningsmottagningen. Här berättar hon om arbetet med en flicka som lärt henne mycket:

”Hon var en typisk duktig flicka, högpresterande i skolan men hade börjat dra sig undan. På rasterna låste hon in sig på toaletten för att slippa konfronteras med klasskamrater.

Hon var väldigt ung när hon blev inlagd på avdelning 25, som är en psykiatrisk heldygnsavdelning för barn och unga i Halmstad. Hon hade då rasat i vikt och läget hade snabbt blivit akut. Vi på ätstörningsmottagningen visste ingenting om den här flickan då. Hon hade inte haft någon kontakt med öppenvården alls, vilket är ovanligt för en person som är så sjuk att hon behöver bli inlagd.

På 25:an gjorde hon vad som förväntades av henne – hon käkade på. Men hon ville inte prata med någon. Hon var nästan helt tyst och likgiltig till det mesta. Det fanns tydliga tecken på ätstörning, där bristande sjukdomsinsikt är vanligt och det rådde en stor förvirring och en stark förnekelse kring den kraftiga viktnedgången, både hos henne själv och hos föräldrarna. Detta blev så klart en utmaning för vårdpersonalen.

Eftersom hon åt kunde hon inte hållas kvar för tvångsvård och skrevs i stället in hos oss på ätstörningsmottagningen. Hon kom till mig och en kollega och vi började arbeta med henne på samma sätt som med våra andra patienter.

Vi förstod snabbt att vi var tvungna att anpassa vårt sätt kring den här flickan. Hon kunde känna sig kränkt av nästan vad som helst av det vi sa eller gjorde och därför blev det mycket tåtrippande för att hålla henne kvar i mötena. Det var inte ovanligt att hon lämnade våra möten på grund av att hon blev upprörd. Vid ett tillfälle hände något som gjorde att hon helt tappade förtroendet för min kollega och från den dagen blev jag ensam behandlare på hennes fall.

Under den första tiden var det svårt att få henne att säga någonting alls. Jag övervägde autism och efter en period av total tystnad funderade jag på selektiv mutism, men jag tyckte aldrig att det stämde särskilt väl in på henne. Det var något annat! När hon väl sa något till mig var hon ofta otrevlig eller rent av elak. Hon kunde vissa gånger sitta helt tyst i våra videosamtal och hon filmade sällan mer än sin haka. Ibland satt vi så i 55 minuter.

När jag kände att vi inte kom någon vart och föreslog att vi skulle byta behandlare, fick hon panik. Då förstod jag att hon ändå kanske vill prata med mig men att hon inte kunde. Detta gav mig något slags självförtroende i att fortsätta och inte ge upp. Jag skulle inte svika henne!

Och så en dag hände något. Jag vet inte exakt vad jag sa, men hon insåg till slut att man inte ska behöva må så dåligt som hon gjorde. Förmodligen var det tack vare vår långa historik och min uthållighet – vid den här tidpunkten hade vi haft kontakt i två och ett halvt år. Det var som att öppna en kran. Hon började prata med mig och hon kunde själv berätta om hur jäkla dåligt hon mådde.

Nu kunde vi ge henne rätt diagnoser och hon kunde äntligen erkänna sin anorexia. Hon fick medicin för en del av sin problematik och det gjorde henne mottaglig för annan behandling också. För första gången kunde jag börja jobba med henne på riktigt. Nu fick jag ett helt annat hopp om henne.

För henne handlade det bara om trygghet. Och jag kan bli så besviken på mig själv för att jag hade tankar på att ge upp. Då hade det ju tagit ännu längre tid att komma dit vi är idag. I slutet av hennes behandling kunde jag arbeta proaktivt och vara där jag behövde vara för henne. Om en period med mycket prov väntade i skolan, kände jag till det och då kunde jag stötta upp extra under den tiden till exempel.

Jag har också fått bekräftat att hon under de åren hon inte pratade med mig, faktiskt lyssnade och att hon tog in precis allting jag sa till henne. Hon har berättat att hon blivit hjälpt många gånger av våra samtal. Är det något som gjort henne frisk, är det att hon vågat lita på människor. I det här fallet arbetade jag utanför boxen och ibland är det nog helt nödvändigt för att nå framgång med vissa patienter. Jag gav inte upp och det är jag både stolt och tacksam över.”

Om Alexandra

Alexandra har arbetat som sjuksköterska inom psykiatrin i 10 år och har varit på Ätstörningsmottagningen i sex år. På fritiden gillar hon att hänga med sina barn. Hon poängterar dock att det är nyttigt att göra något bara för sig själv såsom umgås med vänner och träna.

Varför valde du att arbeta inom psykiatrin?

Jag hade min sista praktikperiod på sjuksköterskeutbildningen var jag på vuxenpsykiatrimottagningen i Falkenberg. Jag trivdes jättebra och hade en fantastisk handledare. Där blev det klart för mig att det var inom psykiatrin jag skulle vara.

Hur hamnade du på Ätstörningsmottagningen?

När jag arbetade inom heldygnsvården tyckte jag bäst om arbetet med patienter med självskadebeteende eller ätstörningar och fokuserade mest på att lära mig mycket om det. När jag sedan läste min specialist till psykiatrisjuksköterska hade jag min sista praktik på Ätstörningsmottagningen. Den dåvarande chefen där uppmuntrade mig att söka den sjukskötersketjänsten som låg ute då. Antingen passade hon bara på eller så såg hon att det fanns potential. Oavsett blev jag smickrad eftersom jag tyckte att det fanns mycket kompetens på mottagningen och för att hon trodde på att jag kunde bidra. Det kändes som ett naturligt och utvecklande steg att gå från heldygnsvård till öppenvård så jag tog tjänsten.

Vad är det bästa med ditt jobb?

Det är en ynnest att få känna att man är på rätt ställe och att tycka om sitt jobb på riktigt.