Direkt till innehållet

”För henne blev beskedet om makens demensdiagnos en stor lättnad”

Marie Hill är specialistsjuksköterska och jobbar på Minnesmottagningen. Här berättar hon om ett möte med en familj och vad det kan innebära att få en demensdiagnos.

”En man kom till Minnesmottagningen för utredning, med sig hade han sin hustru. Vi satte oss ner vid bordet tillsammans och jag kunde snabbt märka att hustrun var arg på honom, hon hade en hård ton när hon talade till honom.

– Det spelar ingen roll vad jag gör, han bryr sig ändå inte, sa hon irriterat.

Hon hade den senaste tiden upplevt att hennes man var ointresserad av vad som hände i familjen och att han inte lyssnade. Hon var besviken och ledsen för att han inte verkade bry sig om vare sig henne eller deras gemensamma hem och han tog aldrig längre initiativ till att hjälpa till.

Visst kunde han klippa gräset, men bara om hon bad honom flera gånger. Hon var trött på att tjata och kände sig uppgiven.

Hon berättade att även deras son hade börjat dra sig undan, han tyckte det var meningslöst att berätta något för sin pappa. För även om hans pappa frågade som vanligt om hur han hade det i skolan och hur det gick med musiken så tyckte inte sonen att han lyssnade på svaret, för han frågade om igen efter en stund eller någon dag.

Maken kunde inte förstå varför hans hustru var så irriterad och besviken på honom. Han tyckte ju själv att han var som vanligt. Möjligtvis kunde han känna att han hade lite svårare att ta sig för saker, men det var allt.

Min tanke när jag lyssnade på hustrun var att hon beskrev tydliga tecken på en begynnande demenssjukdom: ett närminne som blivit sämre, vad som sagts glöms snart bort och en initiativförmåga som är som nedsatt. Samtidigt ingen eller liten insikt om vad det är som händer.

Vid utredning gör man olika minnestest som kan påvisa bland annat nedsatt närminne, när jag gjorde testet fick hustrun lämna rummet. Han var lugn och verkade inte alls känna sig nervös – han var ju övertygad om att ingenting var fel.

Men jag kunde se direkt på testet att det var något som förändrats för honom. Hans närminne var nedsatt och hans tidsuppfattning var påverkad, han visste visserligen var någonstans han var men kunde inte säga vilket år det var eller vilken dag. Det var uppenbart för mig att han var kognitivt påverkad. Men mannen ställde själv inga frågor efteråt om hur det gått, han kände sig nöjd med resultatet.

Hustrun kom tillbaka in i rummet och vi kunde prata om vad jag sett på testet. Det som hon upplevde som ointresse berodde förmodligen i stället på en begynnande demenssjukdom. Jag märkte att det betydde mycket för henne att få en förklaring till varför hennes man plötsligt var så annorlunda mot henne, även om förklaringen så klart inte var vad hon hoppats på.

Några veckor senare återkom de för att göra ett ryggvätskeprov och jag märkte att hon hade en annan, mjukare ton mot sin man nu. Hon såg lättad och glad ut, både hon och hennes man verkade vara på bättre humör.

Hon och jag fick möjlighet att prata lite själva och hon berättade att hon hade börjat fundera kring deras nya liv och rutiner och gjort flera förändringar så deras vardag blev bättre.

När vi senare sågs på läkarbesöket och vid informationsbesöket på mottagningen där mannens diagnos fastslogs till Alzheimer, hade paret redan påbörjat en anpassning till den nya vardagen.

Nu kunde hon be honom hjälpa till i trädgården utan att bli irriterad när hon var tvungen att upprepa det. Hon kunder påminna om att duscha och borsta tänderna utan att känna att hon tjatade. Varje morgon gjorde de ett dagsprogram tillsammans, vad de skulle göra, äta och dagens planering skrev dom tillsammans ned i en bok.

När hon kände att frågorna blev för många och hon inte orkade upprepa sig, kunde hon be honom läsa i boken istället.

För många blir det en stor chock att få besked om demensdiagnos, men för henne blev det också en stor lättnad, att få svar på alla frågor hon haft. Hon kunde nu känna att det kunde bli bra, fast att det är en fruktansvärt svår diagnos att få. Hon kunde också vara den hustru hon ville vara igen och slippa känna att hon bara tjatade och att hennes man inte brydde sig om henne. De hade hittat en ny vardag som fungerade för dom. Och hennes make hade fått tillbaka sin goa hustru.”

Senast ändrad: