När skötaren Berit Gustafsson på avdelning 24 i Varberg fick fråga om hon ville bli mentor till en yngre vikarie tvekade hon inte. Men mentorskapet visade sig lära Berit lika mycket som hennes adept.
– Det kändes hedrande och utmanande. Jag har ju jobbat länge och har erfarenhet att dela med mig av och kan vara ett stöd för någon som är ny.
15 augusti 1975 klev en 17 år gammal Berit Gustafsson in på avdelning 21, en geriatrisk långvårdsavdelning för personer med demens. Så att säga att hon är en erfaren undersköterska är en rejäl underdrift. De senaste åren har hon jobbat på avdelning 24 i Varberg och trots att hon nu gått i pension hoppar hon fortfarande in då och då.
Berits adept blev Emilia Johansson som just då hade ett längre vikariat på avdelningen.
Emilia är socionom i grunden och jobbade tidigare med tvångsomhändertagna ungdomar. Men när hon blev gravid bedömdes arbetsuppgifterna innebära alldeles för hög risk. Så Emilia började se sig om efter ett något nytt och fann avdelning 24.
Ett lyckokast, visade det sig snart.
– Det är en fantastisk arbetsplats, om folk bara visste hur bra 24:an och psykiatrin är över lag. Det är proffsigt och strukturerat. Vi jobbar mycket i team vilket är fantastiskt kul. Jag lär mig massor av läkarsamtalen till exempel, konstaterar hon.
Emilia trivdes så bra att hon snart beslutade sig för att under sin föräldraledighet läsa till undersköterska med inriktning psykiatri och idag är hon fast anställd.
Viktigt att få reflektera
Psykiatrins mentorsprogram löper över ett års tid då man ses åtta gånger och ungefär en timme per gång. Till samtalet har Emilia har med sig något hon funderat på och som hon vill lyfta med Berit.
– Jag undervisar inte, men utifrån min erfarenhet pratar vi om det, förklarar Berit upplägget.
– Som mentor har jag fått ut mycket också, det berikar mig väldigt. Emilia utmanar mig, säger hon.
En fråga de vänt och vridit på tillsammans är bemötande, eller vett och etikett inom psykiatrin, som de kallar det. Som till exempel hur man bäst pratar med den som är suicidal.
– Att ha de här samtalen är inget man möter i ”vanliga” livet. Det finns massa rädslor att göra fel och då är det skönt att kunna prata med Berit om det, säger Emilia.
– Det finns ju vissa svåra situationer där man undrar ”törs jag säga detta till patienten”? Vad kan reaktionen bli då? Men mitt råd är att man kan prata om allt, bara man inte är dömande. Och så jobbar ju du redan, säger Berit och ler mot Emilia.
Hon får ett stort leende tillbaka.
– Det är du som stärker mig och speglar mig i det arbetssätt jag har, säger Emilia.
Berit har aktivt jobbat med att lyfta upp och främja det hon ser som sin adepts styrkor, och Emilia beskriver mentorskapet som just stärkande. Speciellt som ny på en arbetsplats.
– Det är ju ett svårt jobb med svåra frågor. Om man verkligen vill utvecklas inom patientsamtal är det bra att ha egna samtal med en mentor så man verkligen reflekterar över sitt arbete, säger Emilia.
Lika viktigt som att vara inlyssnande är det också det fysiska förhållningssättet, förklarar Berit. Att inte stå lutad över en patient utan sitta ner i lugn och ro, även om patienten själv inte är lugn.
– Man måste ha respekt för patienten och vara lyhörd och behandla alla lika. Det har känts naturligt för mig som person att göra så, mötet oss emellan blir så mycket bättre då, säger Berit.
”Varför står man inte på kö för att jobba här?”
Efter de obligatoriska åtta träffarna i mentorsprogrammet ville de båda fortsätta sina möten och fick ok från sin chef att göra det. Så nu planerar de på egen hand in sina träffar. Hösten 2022 gick Berit dessutom i pension, och det är Emilia som tagit över hennes roll som vård- och stödsamordnare.
För Emilias del är nästa steg för att fortsätta utvecklas inom beroendevården att ta en magisterexamen i socialt arbete.
– Det som ger mig mest är patientsamtal, mötet med människan och möjlighet till reflektioner, säger hon.
Berit har trots pension fortsatt inom psykiatrin som timanställd.
– Jag kan inte riktigt släppa mitt skötarjobb. Jag brinner för mötet med patienterna och vill ha kvar det. Det är jätteroligt och också utvecklande för en själv, patientmöten kan vara helt fantastiska.
– Ibland möter jag patienter jag inte träffat på många år som ändå kommer fram och säger att de är så glada för att se mig. Det ger mig så mycket, alla förstår kanske inte att det mötet kan vara så givande för en själv. Det är tacksamt när man får se så många människoöden, och de som blir bättre, säger Berit.
– Många har nog bilden att jobbet är sorgligt. Att det är misär och farligt, tror Emilia.
– Men det är så otroligt mycket skratt på jobbet. Det är viktigt att lyfta fram, det finns så många fina stunder. Varför står man inte på kö för att jobba här, funderar hon.
Emilia Johansson
Ålder: 32
Därför jobbar jag inom psykiatrin:
Jag jobbar i psykiatrin för att jag uppskattar att jag genom min yrkesroll får möta och samtala med människor i olika livssituationer.
Arbetet inom psykiatrin är ett viktigt och meningsfullt arbete som ger så oerhört mycket tillbaka. Det är utmanande att få arbeta med att motivera och stödja någon till att själv ta makten och skapa förändring i sitt eget liv. Jag tänker att vi genom möten och samtal med andra människor utvecklas och själva växer som människor. Det är verkligen kunskap om livet.
Berit Gustafsson
Ålder: 65
Därför jobbar jag inom psykiatrin:
Jag hamnade här mest av en slump, men fastnade direkt. Man jobbar med hela människan, får träffa olika människor, med olika förutsättningar och behov. Man blir också medveten om att psykisk ohälsa kan drabba oss alla, oavsett samhällsklass. Arbetsredskapet är mångt och mycket jag själv. Man utvecklas personligen hela tiden och blir mer ödmjuk. Jag kan nog säga att jag blivit den person jag är på grund av alla mina år inom psykiatrin. Vi har också mycket roligt på jobbet. Mycket skratt tillsammans med patienter och kollegor. Vi har ofta möjlighet till att göra trevliga aktiviteter tillsammans med patienterna.
Jag har genom åren haft goda förutsättningar att utvecklas inom min profession, vilket stärker yrkesrollen som skötare.
Berit om Emilia: Mycket glad över att ha Emilia som Adept. Hon är otroligt intresserad av psykiatri och av att jobba just med beroende. Hennes förhållningssätt och bemötande gentemot patienterna är på ett sådant sätt som alla borde ha när man jobbar inom psykiatrin, enligt mig. Hon ser människan bakom varje patient, reflekterar och vill hela tiden lära sig mer.
Emilia är positiv och visar glädje på arbetsplatsen. Hon sätter mig som mentor på prov många gånger, vilket är positivt även för mig då även jag behöver reflektera över mitt arbetssätt.
Hennes erfarenhet kommer avdelningen att ha stor nytta av i framtiden, bland annat med att hon kommer att ta över som vård-och stödsamordnare efter mig.
Jag är glad över att jag lärt känna Emilia under den här tiden. En kompetent, fin kollega helt enkelt.
Emilia om Berit:
Berit är oerhört erfaren inom sitt område, hon besitter kompetens och erfarenhet som man inte kan studera sig till. Berit är ett föredöme i bemötandet av patienter, hon har de egenskaper som man som personal bör ha när man arbetar inom psykiatrin. Hon är lugn, trygg och professionell med ett stort hjärta.
