"Det viktigaste jag tog med mig var att våga"
Maria Lind är föräldraledig med tre barn. Hemma ligger tygbitar, snörstumpar och halvfärgade plagg utspridda överallt. Det var utbildningen Kreativ Textil på Löftadalen som tände gnistan och sedan dess har skapandet aldrig slutat.
Maria Lind fann sin väg på Kreativ Textil på Löftadalen. Idag driver hon egen verksamhet, HARVET, och skapar mitt i vardagslivet.
Mitt skapande är just nu en bisats i meningen: Föräldraledig till tre. Senaste kreationen föddes nyssnyss - men det var som gravid med mellanbarnet jag fick nys om Kreativ Textil via en floristkollega. Utbildningen gick då under namnet ”Textila återbruk” och det var mycket den nischen som fångade mitt intresse då jag aldrig haft förmåga att slänga någonting - och hoppades att jag äntligen skulle finna tillfälle att blåsa liv i travarna av gammalt spill och spar. För mig var det väldigt avgörande att paketera det kreativa i en konkret utbildningsform för att tillåta mig att ta mig tiden till och prioritera det skapande som annars ofta försköts längst ned på listan bland så många andra bestyr i livspusslet.
Och så fick det bli! HARVET är nu ständigt närvarande och pågår till havregrynsgröten vid frukostbordet och jämte de gälla plastpärlorna i treåringens sjuttioelfte halsband till gosedjuret. Någonting blir till av mina händer - med famnen fylld av febriga barn. Trampar på lego och kan omöjligt avkräva städning när jag ständigt står för det värsta materiella kaoset. Tygbitar, snörstumpar, ruttnande kokta kottar och halvfärdiga halvfärgade plagg i sidensörvar. Emballage väller ut ur garderoben och man snubblar över orangea galgar. Jag kan önska jag hade en plats, en vrå, ett rum, en ateljé - där allt hörde till och inte blickfångades med en bajsblöja i förgrunden. Där tvättkorgen var fylld av växtfärgat och inte upplandad med paljetterade pokémontröjor - men den tiden kommer förhoppningsvis så småningom.
Men. Det viktigaste jag tog med mig från utbildningen var att våga. Och att bara göra. Att inte vänta. Att tillåta sig - och att det inte behöver vara perfekt. Hade sedan barnsben, som så många andra idén om syslöjdens korrekthet. Det satt ständigt en liten syslöjdsfröken på axeln som strängt sa att snett måste sprättas. Göras om göras rätt.
Men nu finns inget rätt längre. Inget fel. Tack vare fantastiska handledare på Löftadalen lyckades jag byta ut axelns stränga syslöjdsfröken till en snällare Karin Larsson vars ord jag älskar: ”Låt handen synas”. Och i en tid där AI tar allt större plats tror jag att det här är vad många både längtar efter och behöver. Handarbete som språk - där man tillåts treva, stamma, slöddra, viska, skrika, sjunga - precis hur falskt som helst. Helt i otakt. Bara våga. Göra.
Efter avslutad utbildning gick jag aldrig tillbaka till min tjänst som florist utan startade en egen liten verksamhet - HARVET - som fortfarande utforskar sina beståndsdelar, men där allt kretsar kring utbildningens fokus; Hållbarhet och Återbruk.
Det har tagit mig till diverse designmarknader och ett av mina starkaste minnen är när jag hamnar bredvid en designer som vittnar om precis samma resa, om att våga. Efter ett långt samtal visar det sig att vi gått samma utbildning, fast olika år, och båda har våra handledares fortsatta peppande röster i huvudet som små mantran om att allt är okej. Att man får lov att klippa sönder gamla handbroderade dukar som ligger på hyllan till förmån för skapandets fortlevnad - hur konstigt det än känns i hela kroppen när man sätter saxen i tyget.
Så tack Löftadalen och heja Textila Texturer och alla andra som vågar bryta mot slöjdfrökens envälde och dess hårt inpräntade regler. Rekommenderar starkt för fler att tillåta sig att låta de textila teknikerna bli som en penna i hand - med vilken man får skriva precis hur man vill."