Teaterveteranen Ulf Andersson får Region Hallands kulturpris

Den ödmjuka inställningen är typisk för 68-åringen som helst står bakom strålkastarna och lyser på andra. När han skulle skicka in foton av sig själv till prisutdelningen upptäckte han att han inte hade några – telefonen var full av bilder på artister, barn och barnbarn.

– Jag har aldrig haft intresset att lyfta fram mig själv, förklarar han. Jag är pinsamt medveten om att jag inte gjort det här själv, att jag inte förtjänat priset på egen hand.

Från morfars knä till världsscenerna

Passionen för berättelser väcktes tidigt. Som liten pojke satt Ulf i sin tatuerade morfars knä och lyssnade på historier från bygget av Malmö. Morfar rökte pipa och svor saftigt, medan mormor stod vid spisen och bad honom sluta.

– Men jag ville ha mer, minns Ulf. Fascinationen för berättelser och det lite udda har alltid funnits där.
Som ung cyklade han till cirkusen när den kom till stan, hjälpte till att bygga upp den och fick autografer på armen som gav honom gratis inträde. Det var början på en livslång kärlek till det internationella, det oväntade, det som tar honom någon annanstans.

I slutet av 1980-talet tillhörde Ulf en generation unga teaterskapare i Halmstad. Tillsammans med bland andra Hatte Bärtilsson, Paul Fried, Thomas Petersson, Peter Wahlbeck, Marie Fredriksson och Micke Ericsson med flera spelade de teater i en ombyggd källarlokal, med plats för 27 åskådare.

– Vi var självlärda och vi byggde egna världar och hade skitkul. Men det var nog där jag kom på att jag är bättre på regi än skådespeleri, berättar han och skrattar.

Ryssland, Paris och psykoanalysen av Halmstad

Ulf har rest mycket i sitt arbete – Frankrike, Ryssland, Polen och Danmark. Särskilt Ryssland, som han varit i 15 gånger, har betytt mycket och satt avtryck, trots att han inte kan språket. Han regisserade bland annat “världens bästa pjäs” där (Strindbergs “Ett Drömspel”) med världens bästa skådespelare - ett oförglömligt minne.

– Det var en mytisk del av mitt liv, säger han om tiden på Stadsteatern i Sovjetsk. Vi åt middag, drack vodka och sjöng halva nätterna i kantinen längst upp under taket.

En annan formativ period var när familjen flyttade till Paris för ett halvår på 80-talet – inte på semester, utan för att bo och leva där.

– Det här med att ta reda på allting, när man hamnar någonstans där man inte förstår någonting – det älskar jag, berättar Ulf.

Lusten att undersöka och experimentera har följt honom hela karriären. För tre år sedan gjorde han en psykoanalys av Halmstad, där staden betraktades som en kropp. Dr. Zero kommer ner från bergen i Morvan för att göra stadsvandring och öppna sitt institut.

– Vi kom fram till att Halmstad känner sig ensam, berättar Ulf. När Stora Torg senare byggdes om kallade kommunstyrelsens ordförande det för "stadens hjärta" – en direkt effekt av projektet. Det tyckte jag var kul, att han hade blivit berörd av någonting i psykoanalysen av staden.

Familjen och framtiden

Genom åren har Ulf regisserat över 70 pjäser, varit kulturchef, teaterchef och skapat föreställningar på Varbergs fästning - de så kallade Fästningsspelen – ett kulturarv från 1940-60-talet.

Men det han är allra mest stolt över är något annat: att hans två barn, Liv och Hugo, har valt att vara verksamma i den Internationella Gatuteatern idag - trots att de även arbetar med annat och har egna familjer.

– De är väl utbildade och de har valt det här själva – jag gillar det där gamla cirkustänket att allt på något sätt går i arv.

Nu när kalendern inte längre är fullbokad varje timme finns mer utrymme för reflektion. Ulf cyklar minst en mil om dagen, går på lunchkonserter med klassisk musik på Malmö Live och har där intressanta samtal med en mystisk skäggig man som påstår att han är författare - Ulf har ingen aning om vem han är eller vad han heter - det behövs inte.

– Man måste vara lite wide open, då kan möten med nya människor ge nya insikter och perspektiv på livet, säger han.

Trots en lång karriär är drömmarna inte slut.

– De bästa projekten ligger alltid framför en, menar han.

Just nu förbereder han en italiensk afton med operasångare, planerar evenemang för gatuteatern, och kanske blir det en tur till Frankrike.

När det gäller kulturpriset ser han det mer som ett lagpris än en individuell utmärkelse.

– Lillebror (red. anm. Janne Andersson, tidigare förbundskapten i fotboll) sa alltid: ”Laget före jaget” och det är så vi är uppväxta. Det känns lite konstigt när den gamle mittbacken ska få priset och övriga laget står utan.

Men för en gångs skull får Ulf Andersson stå i strålkastarljuset – väl förtjänt efter ett långt liv i kulturens tjänst, där han konsekvent arbetat efter devisen: "Ständig utgrävning pågår."