Webbplatser

Webbplatser ikon

Mona är länken mellan patienterna och vården

Till avdelning 25 i Halmstad kommer barn och unga som mår så dåligt att de inte längre kan bo hemma.

Vissa stannar ett par dagar, andra några månader. Men alla får de träffa behandlingssamordnaren Mona, vars jobb är att vara en länk mellan vården och patienterna.

– Man möter så många fina familjer och barn som man undrar vad de gör i dag? Hur mår de? Var jobbar de med? Blev det som de tänkt sig? berättar hon.

Publicerad: 2024-05-16 (uppdaterad 2024-05-20)
En kvinna står ute i grönskan och ler.

Mona är sjuksköterska och behandlingssamordnare på avdelning 25. Foto: Johanna Josephsson

På avdelning 25 tar man emot barn och unga från hela Halland som lider av någon form av ätstörning eller annan psykisk sjukdom och som mår så dåligt att de under en tid behöver stöd dygnet runt.

– Det bästa med mitt jobb är att man gör skillnad. Jag har träffat många olika personer i kris och jag tycker det är givande att kunna lugna och att hjälpa någon att hantera ångest. Jag älskar mötena och hoppfullheten, att man inger hopp, en vilja och en styrka hos en familj, säger sjuksköterskan Mona.

Barnen har alltid en vårdnadshavare med sig, något som Mona menar är viktigt för att vistelsen ska bli så bra som möjligt.

– Att föräldrarna också är här gör att vi kan hjälpa dem med. Vi jobbar aktivt med bland annat ångesthantering även med föräldrar. Och när deras barn får ångest till exempel kan de se hur vi i personalen gör och så kanske de kan testa det själva nästa gång för att normalisera ångest, säger hon.

Viktigt att familjen är delaktig

Dessutom är familjen delaktig i den vårdplan som tas fram för varje patient, det är viktigt att alla förstår varför man gör som man gör för att behandlingen ska lyckas. Sen är det Monas jobb att ha koll på att den vårdplanen följs, sedan hösten 2017 är hon nämligen behandlingssamordnare på avdelningen. Det innebär att hon är länken mellan vården som ges och patienten.

– Inom psykiatrin är det väldigt lätt att gå på alla bollar eftersom man gärna vill försöka hjälpa patienten med allt. Men vi måste fokusera på det som är mest akut för våra inneliggande patienter på avdelningen, säger hon och fortsätter:

– Det som jag som behandlingssamordnare gör, förutom mina vanliga uppgifter som sjuksköterska, är att jag är med på ronden varje dag så jag hör vad som händer, vilka åtgärderna som planeras – och så har jag koll på vårdplanerna och påminner om varför vi gör som vi gör.

Förutom att vara en röd tråd ser Mona till, ihop med sina kollegor på avdelningen, så att allt runt patienten flyter på. Att kontakten med övriga vården fungerar, ser till att de som behöver en kontakt på socialtjänsten har det, att det finns tolk på plats på möten vid behov och så planerar hon för framtiden så att arbete ska rulla på så bra som möjligt.

Samtidigt jobbar hon precis som de andra på avdelningen nära patienterna, hon känner dem väl och kan snabbt lyfta om det är något som inte fungerar.

En av de första av sitt slag i Sverige

Rollen som behandlingssamordnare infördes på avdelning 25 för fjorton år sedan, som en av de första av sitt slag i Sverige. Bakgrunden var att man upplevde att det var svårt att hålla en röd tråd i behandlingen då personalen jobbade oregelbundet, vilket gjorde att informationen inte alltid kom fram i tid.

– Då tyckte man att man behövde någon som var på plats dagtid och som hade extra koll på vårdplaner samt överenskommelser. Tanken med rollen är inte att man ska göra så mycket utöver utan bara se till att det som planeras blir gjort, säger Jennie Kihlman, tidigare behandlingssamordnare men numera avdelningschef.

Att arbeta med svårt sjuka barn och unga är stundtals ett tufft arbete, men ett som samtidigt inger hopp.

– Det svåraste är när patienter inte har motivation, vilket man förstår för de är väldigt sjuka, och föräldrarna också är helt slut. De har fastnat i situationen så mycket att det ibland blir svårt för dem att ta emot hjälp. Men jag vet att det som hjälper är att fortsätta att erbjuda hjälp, att aldrig ge upp, säger Mona.

– Det kan vara jobbiga månader men så påminns man om att patienter som var här för några år sedan inte längre är här. De har kommit vidare och mår bättre, det finns så mycket hopp när det handlar om barn och unga.