Ebba och Hanna möter människor i deras svåraste stunder

30 grader i september. Högsommarvärmen dröjer sig kvar och utanför sjukhuset i Varberg njuter personal av de sista dagarna av värmande sol.

Inne på sjukhuset är det betydligt svalare.

I korridoren vid psykiatriska akutmottagningen (Pam) kommer skötaren Ebba med andan i halsen. Hon glömde sitt passerkort och fick stressa tillbaka hem. Men ett par djupa andetag senare är hon redo att gå in genom dörren från akuten in till psykiatriska intensivvårdsavdelningen (Piva).

Inne i lunchrummet är kaffebryggaren redan i gång och rummet välfyllt. Kvällsgänget har precis gått på sitt pass, samtidigt som de som jobbar dag fortfarande har några timmar kvar.

Det skojas och gnabbas.

Några förbereder sig inför en ledig helg. Men för Ebba och flera andra väntar jobb. Här är verksamheten i gång dygnet runt, året om. Det finnas alltid människor som mår så dåligt att de behöver akut hjälp.

– Det svåraste med det här jobbet är när det är många patienter som är väldigt, väldigt sjuka. Då kan det ibland kännas som att man inte räcker till för att hjälpa alla, säger Ebbas kollega Hanna, sjuksköterska på Piva/Pam.

Just den här dagen har det dock varit lugnt. Hanna, som har jobbat på akutmottagningen under morgonen och förmiddagen, berättar att ingen ringt på dörren på hela dagen.

Så är det ibland. Vissa dagar är det fullt upp, andra lugnare.

På intensivvårdsavdelningen vägg i vägg har det dock varit desto mer att göra. Den här fredagen är nästan alla sängarna upptagna. Flera patienter väntar på läkarsamtal, några på besked om de ska åka hem eller inte.

Kvällspersonalen har samlats i ett mötesrum för att få en överlämning från dagen. En av dem är Christoffer. Han har hoppat in på Piva trots att han i vanliga fall håller till på avdelning 22. Men det är inget ovanligt. Inom heldygnsvården i Varberg hjälper man varandra när det behövs, då spelar avdelningsgränserna ingen roll.

Mötet drar i gång. De inneliggande patienterna på Piva gås igenom, en efter en. Varför är de inlagda? Hur mår de i dag? Har det hänt något speciellt?

Därefter delas patienterna upp mellan personalen.

– Vi skriver på en lapp vem som har vilka patienter och så sätter vi upp den inne på avdelningen. Alla hjälps åt med patienterna men listan är för att de ska ha en person som de känner extra trygghet till, säger Ebba.

Just i dag får Ebba dock inga patienter, i stället ska hon ta över på akutmottagningen efter Hanna. Hon kommer att utgå från expeditionen inne på akuten. På väggen hänger det fyra skärmar. Där kan personalen se vem det är som ringer på och i vilket skick patienten är i innan de går ut och möter hen.

– Vi är alltid två som går och möter, av säkerhetsskäl. Om det skulle hända något när man går ut så kan den andra larma, säger Ebba.

Hit kan anhöriga som är oroliga ringa

Här inne finns också rådgivningstelefonen som är öppen dygnet runt. Hit kan människor som funderar på att söka akutvård ringa för att få svar på om de ska komma in till akuten eller om det i stället är vårdcentralen eller vuxenpsykiatriska mottagningen de ska söka vård på. Även anhöriga som är orolig för någon närståendes mående kan ringa.

– Vi tar också ta emot samtal från folk som till exempel säger att de har en pågående panikångestattack och som inte vet vad hen ska göra. Då hjälper vi den personen med det, säger Ebba.

När personalen möter en patient utanför dörren visar de hen in till väntrummet i väntan på ett triageringssamtal. Triageringssamtalet hålls av en sjuksköterska eller skötare som ställer frågor om varför patienten kommit till akutmottagningen, hur patienten mår och om hen har eller haft tankar på att ta sitt liv. Dessutom kollar man puls, blodtryck, tempen och syresättning.

Om patienten haft kontakt med psykiatrin sedan tidigare kan även journalen ge information som kan vara till nytta för personalen.

– Utifrån journalen kan man se om det är relevant att fråga en extra gång om man har haft suicidtankar och hur det ser ut med dem i dag i så fall, säger Ebba.

Efter triageringssamtalet får patienten antingen sätta sig i väntrummet tills det är dags för läkarsamtal eller så bedöms patienten kunna åka hem igen.

Ebba har jobbat med psykiatri i sex år, först på ett psykiatriskt gruppboende och sedan två och ett halvt år tillbaka på Piva. Att hon hamnade just inom psykiatrin var en självklarhet.

– Jag har alltid varit jätteintresserad av psykiatri. Jag sökte mig först hit på en timanställning, sedan slutade det med att jag sa upp mig från min fasta tjänst och sökte en fast tjänst här i stället, berättar hon.

Vad är det bästa med ditt jobb?

– Det är att man utvecklas så mycket och att man får utmaningar och att det är mycket problemlösning. Att man måste försöka komma på hur man ska kunna hjälpa någon som har väldigt svårt med att hjälpa sig själv, säger Ebba.

För Ebbas kollega Hanna var valet av psykiatri inte lika självklart utan handlade mer om tillfälligheter. Hon visste inte vad hon ville jobba med när hon var färdig sjuksköterska, men efter en praktikperiod på Piva och Pam föll bitarna på plats.

– Då kände jag genast att det var det här jag vill jobba med, berättar hon.

Nu har Hanna precis börjat plugga till specialistsjuksköterska, i två år framöver ska hon kombinera arbete med studier.

Behöver man ha vissa egenskaper för att jobba här?

– Det är viktigt att man fungerar bra i team, det tycker jag är den absolut viktigaste egenskapen. Och att man har ett öppet sinne och inte kommer in med för mycket fördomar om psykisk hälsa och ohälsa.

Viktigt att skapa förtroende

Inom psykiatrin handlar mycket om att kunna möta patienterna och skapa förtroende. För att underlätta det arbetet har Hanna hängt några personliga saker på sina arbetskläder, bland annat en figur från anime-världen.

– Det kan öppna upp för samtal om det till exempel är någon patient som också gillar anime. Det visar att man inte bara är personal utan att det också finns en människa bakom som har intressen och familj. Då kan det ibland bli lättare för dem att hitta tillit till en, säger Hanna.

Dagen fortsätter i lugnt tempo på akutmottagningen. Ingen som ringer på dörren, inga inrapporterade ärenden från polis eller ambulans.

I stället går Ebba och Hanna över till Piva för att se om det behövs hjälp där. Men trots ganska många patienter har de också en lugn eftermiddag. I dagrummet umgås patienter och personal, och i ett skåp finns spel, pennor, block, kortlek och pussel för den som vill och orkar.

– Ibland spelar patienterna ensamma och ibland är vi i personalen med och spelar yatzy, kortspel eller lägger pussel med dem om det kan hjälpa mot ångest, säger Hanna.

Problemlösning viktigt på Pam

Lite senare på kvällen blir det betydligt mer att göra. Hanna har avslutat sitt pass och gått hem men Ebba och hennes kollega på akutmottagningen har fullt upp.

– Det gäller att vara bra på problemlösning ute på Pam för många gånger vet man ingenting om vem personen som söker är eller hens historia. I akutsituationer är det ofta svårare att jobba här än inne på avdelningen och om det är en många sökande så är det helt klart stressigt, men då är det bara följa rutiner, säger Ebba och fortsätter:

– Jag stänger oftast av mina känslor när det blir mycket att göra för när det är stressigt så är det verkligen superstressigt och man har helt enkelt inte tid att känna efter. Därför är speglingen som vi har efter varje arbetspass så viktig.

Några timmar senare är arbetsdagen över för Ebba och nu väntar en god natts sömn innan det är dags att bege sig tillbaka till jobbet. Fram till dess får kollegorna ta vid arbetet på själens akutmottagning.