Dysmorfofobi: När utseendeångest tar över livet

Personer som lider av dysmorfofobi är övertygade om att det är något som är fel med deras utseende och som de upplever som groteskt eller defekt.

– Ofta är det någon detalj som man upplever som mycket värre än vad den är i verkligheten, en detalj som ingen annan skulle lägga märka till överhuvudtaget, och sen börjar man inrätta sitt liv efter det. Det kan vara att man tittar sig jättemycket i spegeln, försöker dölja eller kompensera till exempel med hjälp av smink, ansiktsmask eller liknande eller att man börjar undvika att gå ut, säger Maria Wedell.

Tankarna på det egna utseendet och den inbillade fulheten leder till att man fastnar i tidskrävande ritualer som begränsar ens liv. Det kan leda till isolering eftersom sociala situationer och andras blickar ofta väcker starkt obehag.

– Man kan undvika att gå ut för att det känns fel. Man kanske har bestämt träff med en kompis och längtat efter det, men så vaknar man upp och allt känns fel och fult, säger Maria Wedell.

Dysmorfofobi debuterar vanligtvis i tonåren, en tid då fokus på utseende är vanligt vilket kan göra det svårt att skilja från vanlig utseendefixering. Men det finns några varningstecken att hålla utkik efter, både själv och som närstående.

Det är inte ovanligt att de som lider av dysmorfofobi söker hjälp på andra håll än hos psykiatrin. De ser den upplevda fulheten i första hand som ett fysiskt problem och inte psykologiskt.

– Nästan alla som jag träffat som har dysmorfofobi har haft en önskan om plastikkirurgi. Det ingår i diagnosen att man ser det som att det är något som är fel på riktigt i ens utseende, säger Maria Wedell.

Därför handlar mycket av arbetet i behandling om att få personen att förstå att det är ett psykologiskt problem – och inte fysiskt.

– Det är ofta den långa och jobbiga behandlingen att få dem att se att ”Du tycker att du är ful, men hur vill du leva ditt liv när du nu ser ut som du gör”? Man kan aldrig övertyga dem om att det är fel det som de har i sitt huvud utan man får se om man kan hjälpa dem att acceptera hur läget är och sen leva med det.

Exponeringsterapi är den primära behandlingen för dysmorfofobi. Det handlar om att utsätta sig för det som är jobbigt och som framkallar ångest.

– Att gradvis våga bete sig som om man inte hade de tankarna. Att till exempel våga gå ut utan att se sig i spegeln eller att ta bilder på sin ”fula” sida i telefonen och våga skicka bilden till någon. För vissa räcker det med att de sitter och tänker på de saker som ger dem ångest så blir det så mycket ångest att det också blir en exponering, säger Maria Wedell.

Kan man bli frisk?

– Målet är att man ska kunna leva med det. Att man lär sig hur man kan leva sitt liv och förstå vad man behöver göra så att man inte gör det värre. Att de ska trivas med livet, gå i skolan, träffa kompisar och så. Sen är det inte ovanligt att det ändå finns viss ångest som ligger kvar, säger Maria Wedell.

Det kan till exempel vara om tankarna på utseendet börjar uppta väldigt mycket av ens tid och man tappar kontrollen över dem. Eller att man inte längre själv styr över vad man kan göra utan ångesten kring utseendet bestämmer hur länge jag måste sminka mig eller om jag överhuvudtaget kan gå ut den dagen. Att man hoppar över att göra saker som man i vanliga fall tycker är roliga.

Dessutom är det väldigt vanligt att man ställer så kallade försäkringsfrågor till sin omgivning.

– Tycker du det ser bra ut så här? Visst är jag stor och stark? Ser du några hårstrån nu? Som anhörig kan man märka att personen ställer samma fråga om och om igen, och inte nöjer sig med svaret. De måste fråga; är du säker? Är du säker? Det blir ett tvångsmässigt mönster där andra ska bekräfta att de är okej, säger Maria Wedell.

– Många använder också telefonen i kontrollerna. De filmar sig själva och så jämför de filmer från i går och från dagen innan; har det ändrats? Hur är det nu?

Dysmorfofobi beror delvis på ärftlighet, ofta finns det någon typ av ångesttillstånd i familjen.

– Ångestbiten kan finnas där hos släktingar, att man kan ha en benägenhet att få den där jobbiga känslan att det är något som inte känns bra. Sen kan det visa sig på lite olika sätt hos olika personer, men gemensamt för alla är att de har svårt att hantera obehag i kroppen, ångestkänslan, och vill snabbt göra något för att bli av med den, säger Maria Wedell.

Hos vissa har dysmorfofobin utlösts av en kommentar om ens utseende eller att man blivit retad för något.

– Det kan vara ett sådant trauma som har utlöst det från början och som gjort att man överhuvudtaget börjat fundera på om man duger och är okej.

Har sociala medier gjort att dysmorfofobi ökat?

– Hela samhället har blivit mer fokuserat på utseende, sminkrutiner och skönhetsingrepp. Många uttrycker missnöje med sitt utseende, men sen är frågan om den gruppen som har det rejält svårt och som kommer till psykiatrin blivit större? Det är jag inte säker på. Jag kan inte säga att vi har sett att det ökar lavinartat på det viset, säger Maria Wedell.