När normen förskjuts får allt fler adhd-diagnos

Mellan 2019 och 2022 ökade antalet adhd-diagnoser bland barn och unga med 50 procent och Socialstyrelsen tror att så många som 15 procent av alla pojkar och 11 procent av alla flickor mellan 10–17 år kommer att ha en adhd-diagnos innan ökningen eventuellt planar ut.

– Under 10-talet, i alla fall här i Halland, blev det en fördubbling av antal barn som kom i kontakt med Bup. Och det stora som skedde var att vi fångade in många, många fler barn med rejäl psykiatrisk problematik. Tidigare hade Bup ett problem i att man inte nådde de barnen, berättar Markus Andersson.

Enligt Markus Andersson hänger utvecklingen ihop med att barn och unga i dag lättare hittar rätt ingång till vården via Region Hallands kontaktcenter En väg in, som ser till att fler kommer vidare till rätt utredning. Samtidigt har skola och socialtjänst blivit bättre på att uppmärksamma barn med psykiatriska svårigheter.

– Vi har väldigt bra samarbete med skolorna. De remitterar barn från socialt utsatta områden där det finns många barn med betydande psykiatriska svårigheter. Det är samma med socialtjänsten, de har ökad kunskap om att psykiatrisk problematik och sociala svårigheter ofta kommer i par och är mycket bättre på att remittera i dag.

Barn kan misstas ha adhd när kraven ökar

Att allt fler barn med tung psykiatrisk problematik fångas upp menar Markus Andersson bara är positivt. Men det finns en annan sida av myntet och det handlar om att samhället i dag ställer högre krav på kognitiva förmågor såsom uppmärksamhet, inlärning, språklig förmåga, logiskt tänkande och problemlösning, vilket gör att barn med lindriga svårigheter har det svårare.

– Du får större funktionstapp i livet i dag utifrån hur samhället är och de krav som ställs på den typen av förmågor, vilket leder till att man får större problem, säger Markus Andersson och förklarar:

– Skolan har till exempel en läroplan som ställer högre krav på kognitiva förmågor än tidigare vilket gör att barns hjärnor inte är mogna för de uppgifter de ställs inför. Det innebär att barn som har lite svårigheter inom detta område faller ut väldigt mycket i skolan. Den generella lärmiljön med stök och lägre förväntan på skolnärvaro bidrar också till att man inte klarar skolan helt enkelt.

Vad tänker du om den här utvecklingen?

– Att vi hittar de med svårast problematik är väldigt, väldigt bra. Men att vi går för långt in i normalfördelningen och diagnostiserar barn som egentligen borde klara sig bättre om de hade haft bättre miljöer är väldigt problematiskt.

När normal variation blir diagnos

I stället, menar Markus Andersson, behöver man vara tydligare med att livet går upp och ner, och att det finns många svårigheter under barndomen som inte nödvändigtvis är psykiatriska. Acceptansen för att barn är olika, går igenom olika utvecklingsstadier och har olika personligheter och förmågor behöver öka.

– En gång i tiden när du bara diagnostiserade de med störst svårigheter så var det en livslång funktionsnedsättning. Nu när man går långt in i normalfördelningen så är det inte det på samma sätt. Då blir det olyckligt när många barn tror att de har livslånga funktionsnedsättningar som de troligtvis inte har, utan de kan få ett rätt bra liv med rätt förutsättningar. Det riskerar också göra att förväntningarna sänks för mycket på relativt väl fungerande barn. Det blir anpassning och undvikanden i stället för övning på det som är svårt.

Diagnos bidrar till skuldavlastning

Den stora skillnaden mellan de som får diagnosen adhd och de vars symptom inte helt uppfyller kriterierna för en diagnos, så kallad subklinisk adhd, är att det bara är den förstnämnda gruppen som kan få läkemedelsbehandling.

Det gör att många barn och föräldrar vill ha en diagnos.

– Tänk dig att ditt barn springer 60 meter på 15 sekunder, vilket är ganska långsamt, men så får du en medicin som gör att barnet helt plötsligt springer på 13 sekunder. Då undrar en del föräldrar som har barn som springer på 14,5 sekund varför inte även de får medicin så de också kan springa snabbare?

Dessutom bidrar diagnosen till en stor skuldavlastning för barnet och de runt omkring hen.

– Om du får en diagnos då är det inte ditt fel, skolans fel eller föräldrarnas fel utan man har reella svårigheter. Ligger du subkliniskt uppfattas det mer vara din karaktär som det är fel på. Diagnosen fyller ofta en ganska stor skuldavlastning för barnen själva och för omgivningen, berättar Markus Andersson och förklarar:

– Vi har massor av vuxna som har fått diagnosen sent i livet som känner att de har fått en förståelse för sina svårigheter. ”Det var inte jag som var dålig, det var inte min karaktär utan det var en funktionsnedsättning som jag hade som ingen förstod”.

Är det en eftertraktad diagnos?

– Det är ingen som gillar att ha de här svårigheterna. Det innebär väldigt mycket lidande för barn och familjer så det är inte eftertraktat på det sättet. Men jämfört med att ligga subkliniskt så kan man säga att det är eftertraktat. Om du inte får diagnos känner du dig inte förstådd och du får mindre verksam behandling och ibland svårare att få tillgång till olika resurser i skola och i samhälle. Därför har vi ett tryck från vård, skola, föräldrar och till viss del ungdomarna själva att vi ska flytta oss längre in i normalfördelningen och ställa diagnos, säger Markus Andersson.