”För den som är i sorg stannar tiden, men omvärlden rusar vidare.”

Efter 21 år som sjukhusdiakon på sjukhuset i Halmstad går Elisabeth Eriksson i pension. I bagaget har hon tusentals möten med patienter, anhöriga och medarbetare som fått hjälp genom att sätta ord på vad de känner.

Sjukhuskyrkan möter alla som behöver stöd, oavsett religion. Som sjukhusdiakon är man i första hand medmänniska.
– Mitt arbete går ut på att lyssna, berättar Elisabeth Eriksson. Jag lärde mig en gång att ”ord silar oron” – får man sätta ord på saker blir de lättare att hantera. När jag möter en döende människa brukar jag fråga: ”Vad är dina tankar? Berätta.” Då kan personen själv bestämma på vilken nivå vi lägger samtalet. Vill någon prata om fotbollsmatchen igår så gör vi det. Vill man prata om döden, då går det också bra.

För det är mycket kring just döden i arbetet som sjukhusdiakon. Mycket handlar om att möta svåra känslor och ge dem tid.
– Vi hjälper människor att ta avsked i bårhuset. Vi möter upp på akuten och stöttar anhöriga. Jag har också varit mycket på förlossningen – man tänker att i Sverige kan inte barn dö när de föds, men det händer.

Elisabeth är sjuksköterska i grunden och har alltid känt sig hemma i sjukhusmiljön.
– Jag brukar skoja om att jag vet vad jag ska stå för att inte vara i vägen, och jag kan språket. Och det har varit hjälpsamt i arbetet, till exempel när anhöriga får svåra besked. Då kan jag ibland förklara och hjälpa dem att ställa frågor.

Se filmen om Elisabeths och sjukhuskyrkans meningsfulla uppdrag på Hallands sjukhus.