Gudrun sätter guldkant på tillvaron för patienter inom tvångsvården

Att skapa trygghet och tillit ser Gudrun Eidergård, snart 75 år som några av sina främsta uppgifter i rollen som stödperson till tvångsvårdade patienter i Halland. Hon lånar dem sitt öra och tar sig tid att lyssna in och stötta som medmänniska.

Drygt 12 år har gått sedan Gudrun Eidergård tackade ja till att arbeta som stödperson för Patientnämnden Halland. Då, sommaren 2011, hade hon just gått i pension från Försäkringskassan efter nästan 40 år med pensionsärenden och utredningar inför sjukersättning. Men trots att hon hade alla möjligheter i världen att vila kände hon sig ”inte riktigt färdig” att dra ner på takten och lägga ner sitt ständigt bubblande engagemang och viljan att finnas till hands för andra. Lösningen blev att tillsammans med maken Anders, en före detta officer, möta personer inom vården med behov av stödperson.

– Det ger mig jättemycket att kunna vara till hjälp. Jag har under min tid träffat alla slags människor, från personer som råkat ut för en rejäl depression till personer som är dömda till psykiatrisk tvångsvård hemma eller på sjukhuset i Varberg. Några har varit riktigt vilsna, andra en bit på väg i sitt tillfrisknande. Ibland kan du inte göra så mycket utan du sitter och lyssnar på personen, berättar Gudrun.

Idag samarbetar lite mer än en handfull stödpersoner med Patientnämnden Halland. Vården ansvarar för att informera patienten om rätten att få stödperson. Ibland kan även patienten själv ta initiativ och be om att få stöd. Flertalet av de stödpersoner som samarbetar med

Patientnämnden Halland befinner sig i Varbergstrakten. Gudrun och hennes man reser regelbundet till andra delar av regionen för att stötta patienter antingen i patientens hem eller på den avdelning där personen vårdas.

Även om inte alla påbörjade uppdrag följs hela vägen kanske på grund av att det kanske inte riktigt blivit som patienten tänkt sig så har framgångarna tydligt varit fler än motgångarna. Det högsta antalet patienter Gudrun stöttat under de här åren har varit fyra patienter på en gång. I dag har hon endast en person som hon följt en längre tid.

– Jag har besökt en person som tvångsvårdats i hemmet nästan varje vecka under de här åren. Och jag har kunnat följa hen från att vara väldigt nere, inne i sig själv och vilsen till att inte längre vara tvångsvårdad. Vi har verkligen lärt känna varandra. Det har varit mycket skratt och skämt. En stödperson ska sätta lite guldkant runt om personens vardagsliv, understryker hon.

Gränsdragningarna för uppdraget som stödperson är väldigt klara. Stödet är till för att vara en regelbunden kontakt till patienten. En stödperson är inte inne i vården över huvud taget eller tar hand om någon ekonomi. Dessutom skriver den som arbetar som stödperson under avtal om tystnadsplikt och sekretess för patientens säkerhet.

– Jag informerar alltid personen när vi träffas första gången att allt stannar mellan oss, att det råder sekretess, så att personen ska kunna öppna sig. Men jag gör alltid klart att jag inte behöver veta något som personen inte vill tala om för mig. Det är hela tiden på patientens villkor, berättar Gudrun.

För att underlätta närhet och förtroende har Gudrun dragit slutsatsen att besök på en utställning, en solig vårpromenad med fågelkvitter eller kanske en så enkel situation som ett samtal över en kopp kaffe kan hjälpa patienten att öppna sig. Grundläggande för den som vill ta sig an funktionen som stödperson är att ha vana och erfarenhet av att möta människor. Trots att hon fyller den kvoten med råge har det ibland dykt upp situationer där hon tvekat om utfallet.

– Jag har haft väldigt unga personer ibland. Då har jag frågat mig hur jag egentligen kan bidra. Kan jag ge något här? Har vi något gemensamt? Det har varit helt okej. Det har nog varit lite lättare för att jag har varit lite äldre än dem. Jag blir som en farmor eller mormor, säger hon.

Läs mer om vad som gäller för stödperson under tvångsvård inom regional hälso- och sjukvård.