Johanna Odeén är rehabkoordinator på Vuxenpsykiatrimottagningen (VPM) i Kungsbacka. Här berättar hon om hur avgörande hennes professionella insats är i en patients väg tillbaka till livet, men också hur viktigt det är med samarbete mellan olika instanser och att inte ge upp tron på patienten.
”Det här handlar om en kille som på grund av beroendeproblematik, självmordstankar och svårigheter med att få livet att gå ihop, hade kontakt med psykiatrin första gången redan för flera år sedan. Han hade självmedicinerat med både droger och alkohol under hela sin tonårstid. Under den perioden var han också inlagd i omgångar. Han var i så dåligt skicka då, att hade han inte haft anhöriga som brydde sig om honom och fått hjälp av vården, hade han inte levt idag. Så illa var det.
När han kom till oss på VPM var målet att få honom att må bättre men också att han skulle ge upp sitt beroende. Ett år av kaos passerade innan han började att komma till oss mer kontinuerligt. Och när vi väl hade en etablerad kontakt med honom var han hos oss väldigt mycket – nästan 150 gånger på ett år.
Han träffade arbetsterapeut, psykolog, läkare och sjuksköterska för behandling, kontroller och motiverande samtal. Fokuset var att han ska fortsätta komma till oss men han hade en del återfall i perioder.
Jag blev involverad i patienten som rehabkoordinator omkring 2,5 år efter första kontakten med oss på vuxenpsykiatrin. Vid den här tiden var det dags för honom att börja öva på att göra saker utanför mottagningen och utanför hemmet. Vi kopplade på Individsamverkansteamet som består av Försäkringskassan, Arbetsförmedlingen, kommunen och vården med syfte att genom samverkan få tillbaka personer i arbete eller studier.
Rehabkoordinatorns roll är att vara bron mellan de insatser patienterna får från vården här på vuxenpsykiatrimottagningen och de möten vi har med patienten i individsamverkansteamet. En helt avgörande insats oftast.
Första försöket att hjälpa honom via den här gruppen fick pausas. Han var helt enkelt inte redo. Det är viktigt att se när patienterna inte är mottagliga för en viss insats och då, i samråd, kunna sätta den på paus ett tag. Risken är annars att personen bara känner press, krav och skam kopplat till att misslyckas.
I det här fallet, och i många liknande fall, kan det behövas fler insatser från vården under en period för att sedan kunna påbörja ett nytt försök. Och det gjorde vi igen något år efter första försöket. Då var han drogfri och hade en mer stabil dygnsstruktur. Och han började äntligen bli nyfiken på sin egen framtid.
Han hade kommit i gång med arbetsträning på en tidigare arbetsplats där de verkligen gillade honom och han fick känna sig uppskattad. För att det skulle fungera fick han mycket stöd från vården och individsamverkansteamet. Han hade vid den här tidpunkten också en kontakt med frivården, vilket är kriminalvård som äger rum ute i samhället i stället för i fängelse. Detta är också något det samverkades om så klart.
Tack vare kraftsamlingen kring den här patienten, och självklart hans eget driv att klara av livet och göra bra ifrån sig, kunde man börja glesa ut kontakten med vården och börja avveckla de rutinmässiga drogtesterna. Samtidigt kunde vi utöka tiden på praktikplatsen hos arbetsgivaren som bara väntade på att få anställa honom på riktigt.
Även på det privata planet har den här killen gjort framsteg och han lever idag ett helt vanligt liv med mycket mer meningsfullhet. Vägen var inte spikrak, men det den här killen behövde var flera chanser att få känna att han lyckats och ett gäng med personer som trodde på honom och samarbetade kring hans väg tillbaka.”
Av omsorg till patienten kan vissa detaljer och platser vara utbytta för att personen inte ska kunna identifieras.
