Hanna Bergendal är dietist, ASSIP-terapeut och DBT-terapeut på vuxenpsykiatrimottagningen i Varberg. Här berättar hon om en patientresa som engagerat henne lite extra.
”Första gången jag träffade den här unga kvinnan var för två år sedan. Då vägde hon 180 kg. Hon hade hetsätit sig upp till den höga vikten efter att ha blivit utsatt för ett flertal trauman. Hon skulle egentligen gått i gymnasiet under den här tiden, men hennes svenska var för dålig så i stället satt hon hemma och åt. Hon var väldigt ensam och isolerad. Hon hade svårt att ta sig utanför sin bostad – både kroppsligen och psykiskt. Det var tungt att gå. Och när hon kom till vår mottagning fick vi hitta en annan stol till henne eftersom hon inte fick plats de vi hade i våra rum.
Vi har jobbat med henne fram och tillbaka genom åren. Hon har kommit och gått. Och idag väger hon 50 kg mindre. Vi har kommit långt. Vi har tillsammans med henne gjort ett gediget jobb genom att få henne att sluta hetsäta. Jag har hjälpt henne normalisera sitt matintag och börja äta frukost, lunch, middag och mellanmål, så att kroppen inte skriker efter maten på kvällen och natten.
Andra faktorer behövde så klart också komma på plats, som till exempel att hon kom i gång med skolarbetet och kom vidare i livet på andra plan.
Patienternas kontaktnät, vänner och familj har ofta en stor roll när det kommer till hur väl psykiatrisk behandling och nutritionsbehandling hos mig faller ut. De anhöriga som finns i den här kvinnans liv kämpar, precis som hon själv, med att passa in i samhället. Hon har snarare behövt finnas för dem i många situationer, än tvärt om.
Viktresan har absolut inte varit spikrak utan man har behövt visa henne att vi inte ger upp, locka tillbaka henne till bra rutiner och hjälpa henne på rätt bana. Nu är läget annorlunda, men vi har en ganska lång väg kvar. Det är först nu som hon är redo för psykologisk behandling och kommer att kunna börja bearbeta de trauman som hon utsatts för.
Hennes viktresa fortsätter nu och hon betar av ämnen i skolan på gymnasienivå – ett i taget. Målet är att i framtiden kunna försörja sig och leva ett adekvat liv. Drömmen är en utbildning och ett jobb i vården.
Jag tror inte trauma-behandling hade varit möjlig om hon inte först hade fått hjälp med vikten. Hon kunde ju knappt ta sig ner för trappan. Nu kan hon sitta i vilken stol som helst, sitta i sätena på bussen och att ta sig från A till B är inte längre samma stora utmaning. ”
Av omsorg till patienten kan vissa detaljer och platser vara utbytta för att personen inte ska kunna identifieras.
