Louise Lindvall arbetar som skötare på psykiatriska intensivvården (Piva) och akutmottagningen (Pam) i Varberg. Här berättar hon om en tjej som har en särskild plats i hennes hjärta:
”Den här tjejen var en av de första patienterna jag träffade när jag började som skötare för nio år sedan. Hon var i tjugoårsåldern och hade haft det tufft i hela sitt liv och varit inom psykiatrin sedan barndomen. Hennes behov av att skada sig själv var extremt och hon blev tvångsvårdad med jämna mellanrum, ibland i flera månader.
Hon gick på starka mediciner, hade alltid extra vak med personal som följde med på toaletten och hon fick inte äta på porslin. När hon bestämt sig för att skära sig, var hon väldigt stark, snabb och kraftfull. Om hon inte kände sig färdig med att skada sig, gav hon sig inte förrän hon lyckades. När hon kände sig klar, blev hon lugn och tog en kaffe och en cigarett.
Till en början kände jag mig orolig att något allvarligt skulle hända med henne när jag jobbade. Men vi fick en väldigt fin relation och jag kände att jag förstod henne. När jag satt vak målade vi, lyssnade på musik och pratade. Någon gång försökte jag ensam stoppa hennes försök att skära sig, men det gick inte så bra och jag fick själv ett sår. Hon var samtidigt omtänksam, snäll och hade en rolig sida.
Hon var speciell och kom att betyda mycket för mig och jag kände att jag verkligen ville hjälpa henne, även om det ibland kunde kännas nästan hopplöst. Det fanns fler i personalen som också brann lite extra för henne och det tror jag var betydelsefullt. Vi fanns kvar som en trygghet och gav inte upp.
Med tiden utvecklades ett nytt synsätt på patienter med självskadebeteende. Att tvångsvårdas, att inte få äta på porslin eller gå på toaletten själv, främjar det sjuka och tar bort allt eget ansvar. Så arbetar vi inte längre. Frivillig vård och normal tillsyn är mer hjälpsamt. Det nya arbetssättet började också gälla den här tjejen som mådde bättre av att inte vara lika övervakad och att slippa starka mediciner. Hon var nu i 25-årsåldern och livet började vända. Andra resurser i samhället hjälpte också till och samtidigt skedde saker i hennes familj som också påverkade henne. Vårdtillfällena hos oss började glesas ut och en dag kom hon inte och sökte mer vård. Hon hade bestämt sig för att aldrig mer sätta sin fot inom psykiatrin.
Idag har hon en egen lägenhet, körkort och jobb. Hon har slutat att skada sig själv och tar inga mediciner. Det viktigaste med hennes historia är att det går att bli frisk. Hon var otroligt sjuk men återhämtade sig. På det viset är hon en förebild för andra. På senare tid har jag sprungit på henne på stan och hon uttrycker alltid tacksamhet. Och jag är tacksam för att jag fick träffa henne och vara med på hennes resa.”
Patienten i artikeln har godkänt att Louise berättar om sin upplevelse.
Om Louise Lindvall
Louise Lindvall arbetar som skötare på psykiatriska intensivvården och akutmottagningen på Varbergs sjukhus. Här har hon arbetat i åtta år och började direkt när hon var färdig med sin distansutbildning till undersköterska/skötare vid 21 års ålder.
Varför valde du att arbeta inom psykiatrin?
Jag har sedan tonåren drömt om att få hjälpa andra med psykisk ohälsa så som jag själv blev hjälpt när jag mådde som sämst. Min önskan då var att läsa till psykolog, men när jag blev äldre och fick veta att man kan jobba som skötare inom slutenvården efter färdig utbildning som undersköterska valde jag att satsa på detta.
Trots tuffa motgångar och ibland sorgliga besked, vill jag aldrig sluta kämpa för psykiatrins patienter. Jag har testat på somatiken under perioden när covid var som värst och det var en fantastisk upplevelse, men så fort jag kom åter till psykiatrin kände jag mig hemma igen.
Mitt arbete ger mig så mycket tillbaka, psykiatrin är det jag ska jobba med och där jag behövs.
Hur hamnade du på psykiatriska intensivvården (Piva)?
Jag började min resa på avdelning 23 och därefter fick jag möjlighet att arbeta på alla psykiatrins avdelningar. Piva var den avdelning jag fastande för, både kollegorna och givetvis patienterna. Jag gillade det strukturerade arbetssättet och de varierande patientfallen. Piva ger en stor möjlighet till lärdom om alla olika psykiatriska diagnoser och tillstånd samt svåra akuta situationer.
Vad är det bästa med ditt jobb?
Jag tycker att det är väldigt spännande att träffa människor i det akuta skedet och att snabbt kunna hjälpa dem. Vi har ett stort flöde av patienter och jag tycker om att träffa många nya människor med olika diagnoser och tillstånd vilket ger mig konstant utveckling.
I vårt team stöttar vi varandra supermycket och ställer upp för varandra. Jag tror att det är just teamarbetet som gör oss duktiga och starka – och att vi brinner för vårt jobb.
Våra olika kompetenser och kunskaper möjliggör att vi klarar av arbetet och de situationer vi dagligen möter. Vårt team räddar liv varje dag och jag är så stolt.
